måndag 28 juni 2010

Don't stand in your own way

Jag har tänkt en hel del de senaste månaderna, kanske mer än vad som är bra för mig, och det finns en fråga jag har diskuterat livligt med mig själv; Hur kommer det sig att man har en tendens att stå ivägen för sig själv?

Vi människor har en förmåga att alltid ta den svåra vägen, vi väljer nästan aldrig det som är lättast. När jag var på Team i påskas gav mina gruppledare oss en rad olika uppgifter i hopp om att få oss att tänka på ett annat sätt. En dag hade de lagt ut ett rep lite kors och tvärs, över stolar och under bord, och vår uppgift var att ta reda på hur långt repet var. Vi fick inte lyfta eller flytta på repet, men alla andra sätt var tillåtna. Genast började alla att mäta med armarna eller försöka stega ut rätt längd tills en frågade en av gruppledaren hur långt det var. Han svarade då. De sa då att de aldrig sa att vi inte fick fråga dem, som självklart skulle vara det lättaste alternativet, men våra hjärnor tänkte aldrig ens den tanken.

Detta gäller även lite mer viktiga saker här i livet, vi själva gör någonting möjligt omöjligt. Varför?

Varför krånglar vi till allting? Varför skapar vi en image vi inte gillar men som vi inte kan bryta? Varför beklagar vi vår situation istället för att göra någonting åt saken? Är det lathet, rädsla eller kanske likgiltighet?
Är det p.g.a. det sistnämnda är det inte bra alls. Latheten och rädslan kan man göra någonting åt, likgiltigheten är farlig.

Rädsla är ofta ett hinder för många, den får en att välja bort någonting man längtar efter eller gör att man väljer det som är lättast för stunden utan att tänka långsiktigt.

Vi kommer alltid att upptäcka hinder i olika lägen, men varför klättra över, krypa under eller ge upp när man bara kan springa rakt igenom det? Ofta är de inte lika höga och svåra som de verkar vara, om man bara vågar försöka ta sig igenom.

Louise