Jag har tänkt en hel del de senaste månaderna, kanske mer än vad som är bra för mig, och det finns en fråga jag har diskuterat livligt med mig själv; Hur kommer det sig att man har en tendens att stå ivägen för sig själv?
Vi människor har en förmåga att alltid ta den svåra vägen, vi väljer nästan aldrig det som är lättast. När jag var på Team i påskas gav mina gruppledare oss en rad olika uppgifter i hopp om att få oss att tänka på ett annat sätt. En dag hade de lagt ut ett rep lite kors och tvärs, över stolar och under bord, och vår uppgift var att ta reda på hur långt repet var. Vi fick inte lyfta eller flytta på repet, men alla andra sätt var tillåtna. Genast började alla att mäta med armarna eller försöka stega ut rätt längd tills en frågade en av gruppledaren hur långt det var. Han svarade då. De sa då att de aldrig sa att vi inte fick fråga dem, som självklart skulle vara det lättaste alternativet, men våra hjärnor tänkte aldrig ens den tanken.
Detta gäller även lite mer viktiga saker här i livet, vi själva gör någonting möjligt omöjligt. Varför?
Varför krånglar vi till allting? Varför skapar vi en image vi inte gillar men som vi inte kan bryta? Varför beklagar vi vår situation istället för att göra någonting åt saken? Är det lathet, rädsla eller kanske likgiltighet?
Är det p.g.a. det sistnämnda är det inte bra alls. Latheten och rädslan kan man göra någonting åt, likgiltigheten är farlig.
Rädsla är ofta ett hinder för många, den får en att välja bort någonting man längtar efter eller gör att man väljer det som är lättast för stunden utan att tänka långsiktigt.
Vi kommer alltid att upptäcka hinder i olika lägen, men varför klättra över, krypa under eller ge upp när man bara kan springa rakt igenom det? Ofta är de inte lika höga och svåra som de verkar vara, om man bara vågar försöka ta sig igenom.
Louise
måndag 28 juni 2010
lördag 20 mars 2010
KENT!
Har inte blivit mycket bloggande från min sida nu på ett tag, men har inte hänt så mycket. Eller, jo det kanske det har, småsaker i alla fall, men jag har helt enkelt inte orkat skriva dom här ^^
Men det här kan man inte INTE skriva om!
Igår var jag, Annika, Tobbe och Gabriel på det fantastiska, underbara, awesomeligt bra bandet Kent! I kön träffade vi en tjej som hette Ida också, så hon hängde och på oss :D
Herrejävlar vad bra konserten var! Låtvalen var så sjukt bra och känslan var obeskrivlig! Under den sista låten, som var Mannen i den vita hatten, sprutade de ut en massa konfetti, formade som röda pappersfåglar med delar av låttexter på! DÅ var jag lycklig! Det är sånt som är värt att leva för, såna lyckorus man kan plocka fram när man behöver det!
Någon dag ska jag gifta mig med Jocke Berg, så det så!
Martin!
Jocke!
Markus!
Sami!
Jag tycker synd om alla er stackare som missade det säger jag bara!
Louise
Men det här kan man inte INTE skriva om!
Igår var jag, Annika, Tobbe och Gabriel på det fantastiska, underbara, awesomeligt bra bandet Kent! I kön träffade vi en tjej som hette Ida också, så hon hängde och på oss :D
Herrejävlar vad bra konserten var! Låtvalen var så sjukt bra och känslan var obeskrivlig! Under den sista låten, som var Mannen i den vita hatten, sprutade de ut en massa konfetti, formade som röda pappersfåglar med delar av låttexter på! DÅ var jag lycklig! Det är sånt som är värt att leva för, såna lyckorus man kan plocka fram när man behöver det!
Någon dag ska jag gifta mig med Jocke Berg, så det så!
Martin!
Jocke!
Markus!
Sami!
Jag tycker synd om alla er stackare som missade det säger jag bara!
Louise
måndag 8 mars 2010
Kompisar går före killen! Eller?
Alla tror jag har hört "kompisar går alltid förre killen/tjejen"
Men är det verkligen sant?
Jag menar en kompis är någon som ställer upp för en, finns där i alla väder som man kan ha kul tillsammans med.
Pojkvän/Flickvän är någon som i stortsätt vet allt om en som man delar sin vardag med som även ställer upp.
Helt sjukt att människor ibland är så egocentriska och vill att man ska välja antingen mig eller den dära...
För bådda är ju ens vänn! Så bort med det kassa ordspråket... Ajöss!
God natt folket! Xoxo Gaia
Men är det verkligen sant?
Jag menar en kompis är någon som ställer upp för en, finns där i alla väder som man kan ha kul tillsammans med.
Pojkvän/Flickvän är någon som i stortsätt vet allt om en som man delar sin vardag med som även ställer upp.
Helt sjukt att människor ibland är så egocentriska och vill att man ska välja antingen mig eller den dära...
För bådda är ju ens vänn! Så bort med det kassa ordspråket... Ajöss!
God natt folket! Xoxo Gaia
lördag 27 februari 2010
Tävlingen avslutad!
Till slut blev ställningen:
How to save a life på andra plats och *trumvirvel*
Mannen i den vita hatten (16 år senare) vann!
Tack till alla som röstade, även om det kunde varit betydligt fler!
Så ja, inom en inte alltför lång tid kommer ett videoklipp upp med mig spelandes och sjungandes denna!
Louise
How to save a life på andra plats och *trumvirvel*
Mannen i den vita hatten (16 år senare) vann!
Tack till alla som röstade, även om det kunde varit betydligt fler!
Så ja, inom en inte alltför lång tid kommer ett videoklipp upp med mig spelandes och sjungandes denna!
Louise
Time for some serious shit!
Till att börja med; Förlåt för rubriken, men jag kom inte på nåt bättre.
Anyways, tänkte dra fram lite djupare tankar (yaaaaaaay säger alla läsare). Händer alldeles för sällan numera, men det är för att jag har valt att stänga av tankarna rätt så rejält under en period, för att slippa få det jobbigt.
Jag har kommit på att jag är sjukt osäker egentligen. Jag är ganska nöjd med mitt utseende, mina betyg, jag älskar mina vänner och är helt okej nöjd med mitt liv, ändå blir jag alltid osäker när jag är runt rätt många av mina vänner. Inte för att de gör någonting, utan för att jag alltid känner mig fulare runt dom. Om jag går på stan med någon känner jag mig alltid lite mindre, lite mer osäker och att alla helt missar mig.
Egentligen borde jag inte tänka så, och jag vet inte var jag har fått det ifrån, men det känns som att jag kurar ihop mig inombords och gör mig så liten som möjligt, bara för att jag vet att kompisen är mycket snyggare.
Det är en av anledningarna varför jag ofta känner mig säkrare runt killkompisar. Där är det mindre krav känns det som, även om jag vet att jag inte har några krav på mig alls när det gäller tjejerna heller. Med killar kurar jag aldrig ihop mig, gör mig aldrig liten. Inte för att jag känner mig snyggare, utan bara för att... ja, varför?
Det har jag inget svar på. Men säkrare blir jag på mig själv, och mer kan jag släppa ut mitt sanna jag.
Mest osäker blir jag om jag är med en kompis och dennes kompisar som jag inte känner. Då gör jag mig gärna osynlig och står tyst och syns inte alls. Detta händer också bara om det är en tjejkompis och hennes kompisar, inte med killar. Aldrig med killar, då blir jag bara allmänt halv-blyg som man ofta blir runt nya människor, men blir lite säkrare för varje minut som går.
Jag får väl helt enkelt försöka jobba bort det, så att jag kan gå rakryggad och synas!
Louise
Anyways, tänkte dra fram lite djupare tankar (yaaaaaaay säger alla läsare). Händer alldeles för sällan numera, men det är för att jag har valt att stänga av tankarna rätt så rejält under en period, för att slippa få det jobbigt.
Jag har kommit på att jag är sjukt osäker egentligen. Jag är ganska nöjd med mitt utseende, mina betyg, jag älskar mina vänner och är helt okej nöjd med mitt liv, ändå blir jag alltid osäker när jag är runt rätt många av mina vänner. Inte för att de gör någonting, utan för att jag alltid känner mig fulare runt dom. Om jag går på stan med någon känner jag mig alltid lite mindre, lite mer osäker och att alla helt missar mig.
Egentligen borde jag inte tänka så, och jag vet inte var jag har fått det ifrån, men det känns som att jag kurar ihop mig inombords och gör mig så liten som möjligt, bara för att jag vet att kompisen är mycket snyggare.
Det är en av anledningarna varför jag ofta känner mig säkrare runt killkompisar. Där är det mindre krav känns det som, även om jag vet att jag inte har några krav på mig alls när det gäller tjejerna heller. Med killar kurar jag aldrig ihop mig, gör mig aldrig liten. Inte för att jag känner mig snyggare, utan bara för att... ja, varför?
Det har jag inget svar på. Men säkrare blir jag på mig själv, och mer kan jag släppa ut mitt sanna jag.
Mest osäker blir jag om jag är med en kompis och dennes kompisar som jag inte känner. Då gör jag mig gärna osynlig och står tyst och syns inte alls. Detta händer också bara om det är en tjejkompis och hennes kompisar, inte med killar. Aldrig med killar, då blir jag bara allmänt halv-blyg som man ofta blir runt nya människor, men blir lite säkrare för varje minut som går.
Jag får väl helt enkelt försöka jobba bort det, så att jag kan gå rakryggad och synas!
Louise
torsdag 18 februari 2010
tisdag 16 februari 2010
Happy Valentine!
( Vet att jag är 2 dagar efter men skit samma (A) )
Hoppas alla hade en trevlig alla hjärtansdag!
Jag firade min med Mammi!
Vi åt på en Indisk resturang i stan och satt och pratade, sen gick vi på bio The Wolf man
Inte me cup of te men det var trevligt iallefall!
Tror jag har ändrat film smak ganska mycket... förrut gillade jag action, skräck, saker som man hoppade till av, men nu vill jag ha lyckliga slut på varenda film!
Haha Inte okej
Nu är klockan bara 13.18 och jag ligger kvar i sängen och degar... vad är det här?
Men ha en toppen dag
Toodles!
Hoppas alla hade en trevlig alla hjärtansdag!
Jag firade min med Mammi!
Vi åt på en Indisk resturang i stan och satt och pratade, sen gick vi på bio The Wolf man
Inte me cup of te men det var trevligt iallefall!
Tror jag har ändrat film smak ganska mycket... förrut gillade jag action, skräck, saker som man hoppade till av, men nu vill jag ha lyckliga slut på varenda film!
Haha Inte okej
Nu är klockan bara 13.18 och jag ligger kvar i sängen och degar... vad är det här?
Men ha en toppen dag
Toodles!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
