Time for some serious shit!

Till att börja med; Förlåt för rubriken, men jag kom inte på nåt bättre.

Anyways, tänkte dra fram lite djupare tankar (yaaaaaaay säger alla läsare). Händer alldeles för sällan numera, men det är för att jag har valt att stänga av tankarna rätt så rejält under en period, för att slippa få det jobbigt.

Jag har kommit på att jag är sjukt osäker egentligen. Jag är ganska nöjd med mitt utseende, mina betyg, jag älskar mina vänner och är helt okej nöjd med mitt liv, ändå blir jag alltid osäker när jag är runt rätt många av mina vänner. Inte för att de gör någonting, utan för att jag alltid känner mig fulare runt dom. Om jag går på stan med någon känner jag mig alltid lite mindre, lite mer osäker och att alla helt missar mig.

Egentligen borde jag inte tänka så, och jag vet inte var jag har fått det ifrån, men det känns som att jag kurar ihop mig inombords och gör mig så liten som möjligt, bara för att jag vet att kompisen är mycket snyggare.

Det är en av anledningarna varför jag ofta känner mig säkrare runt killkompisar. Där är det mindre krav känns det som, även om jag vet att jag inte har några krav på mig alls när det gäller tjejerna heller. Med killar kurar jag aldrig ihop mig, gör mig aldrig liten. Inte för att jag känner mig snyggare, utan bara för att... ja, varför?
Det har jag inget svar på. Men säkrare blir jag på mig själv, och mer kan jag släppa ut mitt sanna jag.

Mest osäker blir jag om jag är med en kompis och dennes kompisar som jag inte känner. Då gör jag mig gärna osynlig och står tyst och syns inte alls. Detta händer också bara om det är en tjejkompis och hennes kompisar, inte med killar. Aldrig med killar, då blir jag bara allmänt halv-blyg som man ofta blir runt nya människor, men blir lite säkrare för varje minut som går.

Jag får väl helt enkelt försöka jobba bort det, så att jag kan gå rakryggad och synas!

Louise